Mina tankar om livet
PredikanPosted by Anna 2009-11-02 01:19Jag blev ombedd att vara gästtalare på "Tankar om livet" i Jukkasjärvi kyrka söndagen den 1 november kl. 18.00. Uppgiften var att berätta om mina tankar om livet och jag fick också välja musik till gudstjänsten. Marshallerna brann utanför kyrkan och den dämpade belysningen främst bestående av stearinljus gav en mysig stämning. Eftersom det var Minnesgudstjänst med ljuständning i Kiruna kyrka samtidigt hade jag inte räknat med så många besökare men vi var sammanlagt 52 personer i kyrkan.
Prästen Roger inledde stunden med en liten presentation av mig och några inledande ord. Därefter sjöng jag Coldplays "Viva la Vida" med kantor Ann-Mari som ackompanjör. Efter det följde mitt tal som jag har skrivit in i detta inlägg så att ni alla ska kunna läsa det. Det var väldigt svårt att hålla det, men trots några tårar tog jag mig igenom all text. Vi tände ljus under orgelmusik: "Fields of gold", "Vintersaga" och "Långt i norr (en sång om Kiruna)". Vi sjöng psalm 90, Blott i det öppna har du en möjlighet, och Roger gav en kort reflexion kring det jag sagt och ledde oss i Fader vår och Välsignelsen. Som slutpsalm sjöng vi psalm 795, Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination. Innan vi skildes åt sa jag att man kan kontakta mig senare om man vill byta erfarenheter eller är i en situation nu där man försöker ta sig loss. Om du läser nu och vill ha kontakt med mig kan du maila mig: kuoksu@gmail.com
Jag hoppas att andra kan bli hjälpa och känna stöd av att jag är öppen med vad som hänt mig. Jag tänker inte fastna och alltid prata om det här, men för varje gång jag berättar är det någon ny som kontaktar mig och berättar sin historia. Tack för att ni kom! Jag uppskattar verkligen stödet jag känner från er alla.
Mitt manus (tänk på att det är skrivet för att hållas muntligt):
Tankar om livet – Jukkasjärvi kyrka, 2009-11-01
Jag är Anna, kvinna och präst – allt på samma gång. Sången ni hörde var ”Viva la Vida” av
Coldplay. Den har vunnit en grammy för årets bästa sång och för mig har sången
blivit en del av min vardag. Jag har i några veckor börjat dagen med att lyssna
på den. ”Viva la Vida” betyder ”Länge leve livet” och det är taget från
ett konstverk av konstnären Frida Kahlo. Vad sången betyder vet nog ingen, men
jag ser det som en historia om en kung som tappade sitt kungariket, eller om
någon som hade en syn på vad han eller hon ville med livet, men sedan upptäckte
att detta ideal inte betydde något.
I sången finns flera referenser till Bibeln. Jag sjöng om att bygga sitt slott
på sand, att få huvudet på ett silverfar, att sjöar skulle delas när jag ger
order om det och att Petrus inte kommer att säga mitt namn på samma vis som han
förrådde Jesus.
Jag är ett sånt där MVG-barn. När jag var yngre brukade jag säga lite på skämt
att jag var PF. Problemfri. Jag tog mig igenom alla mina utbildningsår ganska
smärtfritt och snabbare än de flesta. Jag valde att bli präst tidigt och
prästvigdes som 23-åring.
2007 började jag arbeta som präst i Svenska kyrkan i New York och fick dessutom
vara en av tjugo kvinnor som porträtterades i en bok som gavs ut med anledning
av 50-års firandet av kvinnors möjlighet att bli präster 1958. Jag säger inte allt detta för att
skryta om vad jag åstadkommit utan för att visa hur allt kan förändras.
Jag har en blogg som heter ”Allt är
möjligt” och jag har försökt leva efter det. Allt är möjligt. Och så kom
kärleken. Den otippade kärleken. När vi gick hand i hand på New Yorks gator
kändes det som att jag verkligen hittat hem. Vi var så gulliga att stand
up-komikerna på komediklubben inte kunde låta bli att kommentera oss. ”Det är som att vara med i en film när jag
går här bredvid dig” sa han till mig och jag skrattade till lite och
svarade: ”för mig också, men en helt
annan film än den du tänker på”.
Jag trivdes med jobbet, älskade staden och var fruktansvärt förälskad. ”Anna, vad har hänt med dig? Du riktigt
lyser” sa någon på kyrkkaffet dagen innan det hände.
Jag citerar psalm 90:
Blott i det öppna har du din möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Makten fullkomnas mitt i din svaghet då. (Sv. ps. 90:1)
Vi talar ofta om att lägga oss själva i Guds händer och jag har ofta predikat
om det, bett om att själv våga göra det och tänkt på det. Men inte förrän idag
kan jag säga att jag vet vad det innebär. Jag var helt i Guds händer. Av egen
stryka hade jag inte kunnat hindra mitt ex från att döda mig. Hans händer på
min hals. Och jag kände hur jag höll på att domna bort, hur jag höll på att dö…
Det fanns inget val. Jag valde aldrig att bli kär i en svartsjuk man. Jag
visste inte ens att han var svartsjuk förrän några dagar innan han höll mig
inlåst i sitt hem i 10 timmar. Det enda jag kunde göra var att försöka övertala
honom om att inte döda mig, om att jag inte varit otrogen, för det hade jag inte, och att han skulle låta
mig gå.
”Du hade inga gränser” sa jag åt
honom i efterhand.
”Jag hade gränser, jag dödade dig ju
inte” svarade han.
Jag förstår ju att en person som är kapabel att tillföra en annan människa så
mycket smärta, både fysiskt och psykisk, och som med ett litet misstag skulle
ha kvävt mig till döds inte är frisk. Jag förstår också att man efter en sån
här händelse måste bryta det inre fängelse som man själv bygger upp.
Men det inre fängelset försvinner inte automatiskt bara för att faran
försvinner och man själv blir som en fångvaktare som vaktar på det goda, som
man försöker hålla kvar. Om man minns det goda behöver man inte anklaga sig
själv för att ha gjort ett felaktigt val. Jag är fortfarande där. Jag försöker
kämpa för att få ha kvar de fina minnena och att samtidigt kunna säga att det
han gjorde var helt fel, jag förtjänade det inte och det enda man kan förklara
det med är att han är sjuk. Jag valde aldrig hans handlingar. Men här kommer
det svåra: Jag kan inte sluta älska honom.
Man lär sig snabbt att inte säga det, och att inte prata om honom med andra för
ingen orkar lyssna på det. Innan jag var med om det här förstod jag inte heller
just den här biten. Jag läste genusvetenskap och gick kurser för att veta mer om
hedersmord, mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Men jag kunde
inte förstå varför kvinnorna stannade kvar hos männen. Och ändå hände det mig.
Mitt ex
följde mönstret för en svartsjuk man som om han var ett skolexempel, men med
ett undantag. Han flippade och blev vansinnig. Det blev lätt för mig att se att
det han gjorde var helt fel. Jag kunde inte förklara bort händelsen eftersom
den var så grov. Om han stegvis hade ökat min tolerans och vädjat för min
kärlek, hade det varit mycket svårare att lämna honom.
Man måste inse att han inte nödvändigtvis är en ond människa, men han är låst i
sitt mönster och när man inser det, blir det en befrielse.
Jag kom hem, med tunnelbanan. Gick direkt till mina arbetskompisar och
berättade vad som hade hänt. Då trodde jag fortfarande att jag skulle få träffa
honom på kvällen samma dag, men några timmar senare satt jag på flyget mot
Sverige och här har jag varit sedan augusti.
Blott i det öppna har du din möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Makten fullkomnas mitt i din svaghet… Då! (Sv. ps. 90:1)
Tankar om livet… Hela min syn på vad som är viktigt i livet har ändrats.
Det mesta känns som småsaker. Jag rycker på axlarna åt det mesta och har inte tålamod att lyssna på vardagsproblem. När jag tänker
på framtiden känns det som om visionerna aldrig tar slut. Vad ska jag göra i
januari? Ska jag åka och gå skola på Jamaica? Varför skulle jag inte kunna bo i
Söderhavet?
Döden var så nära och jag levde under dödshot sista veckan innan händelsen.
”Om du är otrogen mot mig så dödar jag
dig” sa han och jag svarade självklart:
”Oroa dig inte, det kommer aldrig att ske.”
Vi lever alla på gränsen mellan liv och död: ”En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på
marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte
mer av det. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet.” (Ps 103:15-16)
Därför retar jag mig på alla som nöjer sig. Att ”nöja sig” är för mig något
obegripligt. Jag strävar framåt. När det gäller mitt liv kan inte acceptera
något som inte är mitt val. Jag vill inte förlora kontrollen igen. När någon
försöker få mig att ta ett steg tillbaka och vara nöjd blir jag arg, för det
blir en slags begränsning.
Samtidigt är jag försiktig med att prata om detta av hänsyn till alla människor
som skulle ta illa upp, om de trodde att jag såg ner på deras livsval. Så är
det inte. Jag vet att vi alla har olika mått och mönster som vi lever efter.
Mitt är att aldrig fastna utan alltid vara i rörelse. Att göra varje dag till
en dag som är värd att kallas en dag i mitt liv.
Jag brukar tala om att man måste kunna känna Gud medan man går mellan
fjälltopparna. Att man måste känna i hjärtat för att det ska vara på riktigt.
Jag relaterar till Gud som en levande verklighet runt omkring mig, i mig, ja,
överallt, som jag kan tilltala och höra, och som kan tilltala mig genom känslor
och upplevelser. Kommunikationen sker genom samband av situationer, som för mig
blir logiska.
Aldrig har bön känts mer i hjärtat än när jag bad för mitt liv. Jag är
övertygad om att jag inte hade överlevt om Gud inte hade varit där. Jag fick
styrka att vinna tid och att manipulera honom att tillslut låta mig gå.
Livrädd, grät jag hela vägen hem och möttes av min kyrka.
Psalm 90:
Leva i världen omvänd till verklighet.
Vänd mot Guds framtid följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna ligger din möjlighet. (Sv. ps. 90:2)
Omvänd till verklighet… Jag kan inte strunta i det som hände och bara
fortsätta framåt som jag alltid har gjort. Det han gjorde begränsade mig.
Begränsningar… Våra liv är fyllda av dem. Vi föds in i ett sammanhang, som
likaväl som det bygger upp oss, begränsar oss, till att bli dem vi är.
När jag såg filmen ”Män som hatar
kvinnor”, efter Stieg Larssons bok, fick jag flashbacks vid den första
svåra våldtäktsscenen och jag började gråta och stängde av. Den natten sov jag
inte alls och jag blev argare och argare. Någon dag senare bestämde jag mig för
att låna DVD:n igen och jag såg klart filmen med Mamma som sällskap. Jag ville
inte bli begränsad. Det kan låta fånigt, men allt som har med att begränsa mig
eller mitt liv, att bli isolerad eller inlåst på något vis, till och med
polotröjor, allt det, har jag ingen tolerans för. Sån var jag inte förut.
Det man inte dör av blir man starkare av.
Den här händelsen kommer att göra dig starkare. Vad stark och modig du är. Lägg
det som hänt bakom dig och gå vidare. Alla dessa ord, som är sagda i all
välmening, blir svåra att hantera. Det blir ett kvitto på att en händelse som
denna bara kan talas om en viss tid. När den tiden gått följer tystnaden. Du
lär dig fort säga vad du förväntas säga… Man kan inte gå vidare förrän det är
dags att gå vidare.
Därför gör du det du förväntas göra. Du säger det du förväntas säga. Du gör
livsval som du förväntas göra. Och du låtsas bry dig om vardagsproblemen och
hoppas att du innerst inne ska tänka att det är viktigt. Om inte för problemets
skull så för människans som tycker att problemet är viktigt.
Men vad är genuint äkta? Vad är en sann handling? När är du ditt äkta jag? Jag
har alltid funderat på detta… När är jag den äkta prästen som talar om Guds
ord, så som det berört mig i mitt hjärta? När säger jag det präster sagt i alla
tider och är det äkta när jag säger det? När ber jag av hela mitt hjärta? När
känner jag Guds närvaro?
När jag var inlåst i det där rummet utan en chans att ta mig ut kunde jag
ändå behålla lugnet. Jag förstod att det inte fanns någon möjlighet att komma
någon vart med motstånd.
Det finns inte plats för känslor i en sån situation. Man har
två alternativ; att slåss eller att fly, och jag försökte fly.
Jag hoppades att Gud hade en annan plan för mig. Att mitt liv inte skulle sluta
där. Och jag kan fortfarande här i Kiruna undra vad den där planen är, när jag
går runt här i en kompromiss och försöker att inte dela med mig för mycket av
det sorgsna som finns inombords.
Vad är planen? De äldre säger att det kan ta tid innan man vet, och jag
tänker inom mig att jag kan vara död i vilken sekund som helst. Vad är det som
säger att jag blir räddad denna gång också?
Jag förtjänade inte att bli slagen och nästan dö, men jag förtjänade inte
heller att bli räddad. Jag fick livet, på nytt, som en ny gåva.
"Var dag är en sällsam gåva, en
skimrande möjlighet." (Sv. ps. 180)
Länge leve livet!
_______________
I
slutet av denna stund ska vi sjunga psalm 795 och jag har valt den psalmen för
att det är en psalm om livsresor. Psalmen
får också med sina ord bli en hälsning till oss när vi går ut i mörkret denna
Alla själars dag. I sorgen vi känner efter dem som dött i år eller tidigare, så
finns det en hjälpande hand som sträcks till oss från himlen. Vi kommer att
sjunga:
”Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination.
Bortom det vi kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta åren som jag nu har framför mig.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.” (Sv. ps 795:1)
- Comments(0)http://blogg.annakuoksu.com/#post101
